Well I did it again! Went to throw up. Har gjort det fler ggr sen jag skrev sist men behöver skriva av mig lite. Har haft en ganska bra dag, umgåtts med familjen, gottat mig i solen och kollat på några avsnitt av Glee. Ätit mammas currykyckling och ris vilket är jättegott och några timmar senare hemma så åt jag jordgubbar med grädde. Men... nu på kvällen kollade jag på Glee och åt lite premiumchoklad, mint. Hade ingen negativ tanke på nåt men helt plötsligt känner jag blää, tanken blä, och spottar ut det jag tuggar och puttar bort resterande bit av chokladen. Känner mig äcklad av det jag åt även om jag inte ser det som jättedåligt. Tänkte "Nu bara slutar jag att äta, finns ingen anledning till att gå till toan o göra mig av med det" men håller jag det? Nej. Tar av mig tröjan så det inte kommer nåt på den, tar av glasögonen och sätter upp håret och ja, ni vet. Började t.o.m droppa blod från näsan men jag fortsatte. Jag fattar inte hur jag kan fortsätta. Känner till en del hälsorisker med vad jag gör och jag fortsätter? Jag är smartare än såhär.

En sak jag vill ta upp idag är just känslan av att allt är bra för att plötsligt helt vända. Man sitter och äter något men helt plötsligt så känns det bara fel och kan inte ens svälja det man har i munnen. Har haft den känslan många ggr men främst om jag äter ngt som är riktigt dåligt. Nu var det lite mörk choklad vilket jag inte har så stora problem med men ändå bara blää. Jag tror jag har större problem än vad jag vill inse och borde söka hjälp men problemet är att ingen kan få veta. Jag klarar inte av att folk ser att det är något fel på mig och vill hjälpa. Klarar inte av att folk säger vad jag ska göra, sparkar bakut när nån gör det och vägrar göra det de säger bara för att de säger det. Det gäller typ allt. Har alltid varit så som t.ex när jag tänkt städa rummet och precis när jag ska börja säger mamma åt mig att städa det. Jag vägrade städa då för då blir det som om jag gör det för att hon sa det och det går inte! Vet inte varför jag tänker så men det återkommer alltid.

Nu bor jag inte hemma dock så städar bara när JAG vill ;)

Tänkte berätta om en sak jag inte berättat för någon... Jag har någon slags ätstörning. Inget diagnosticerat eller specifik sådan men skulle man likna den med nån skulle det nog vara bulimi. Tankar på vad det är för mat jag äter har jag inte hela tiden och jag går inte och spyr efter varje måltid men det är något som står fel till i skallen.

Jag har alltid haft ett problem med "chokladberoende" vilket är den största boven till att jag är fet. Jag dricker inte en massa läsk och sånt och äter inte kopiösa mängder mat utan det handlar mer om småätande och alldeles för mkt choklad. Den senaste tiden har jag även ägnat mig åt tröstätning. För ett par veckor sedan försvann min ena katt, märkte efter ett tag att jag åt nästan vad som helst för att inte tänka på henne. Hon är tillbaka nu men jag mår ganska dåligt ändå och äter för att ha något att fokusera på för annars börjar tankarna gå åt det deppiga hållet och slutar med att jag ligger och gråter/kippar efter andan/inte andas alls/eller ligger apatisk i sängen eller soffan och stirrar ut i tomma intet.

Idag för bara nån timma sedan åt jag popcorn, premiumchoklad 70% och drack en måltidsersättningsdryck. Efter det gick jag direkt till toan, tog tandborsten och körde ner handtaget i halsen och försökte få upp så mkt som möjligt. Idag gjorde jag nåt ovanligt och spydde två ggr, en gång mitt på dagen och en nu på kvällen. Märkte vid den första att det är lättare att få upp maten om jag står upp och böjer mig över toaletten än om jag sitter på knä. Jag förstår inte riktigt hur tankarna går... jag är smartare än såhär men ändå äter jag en massa som jag ångrar och tycker det är helt rätt att gå till toan och spy upp det?! Helt sjukt och att dessutom försöka lista ut vilket bästa sättet är för att få upp det? Jag är allvarligt talat rädd för mig själv. Spyr o spyr o spyr o sen när det börjar bli svårt att få upp maten för att det är trögflytande så dricker jag vatten och hoppar upp och ner och trycker på magen för att det ska blandas och bli lättare att få upp. Sen försöker jag kräkas igen ända tills det inte kommer upp nåt mer på flera försök. Hela tiden tänker jag att "det här är dumt, jag måste sluta" men ändå fortsätter jag. Det är ju inte direkt trevligt. Bortsett från själva kräkandes så gör det bitvis ont i halsen, ögonen tåras, rinner en massa från näsan och efteråt är hela huvudet spänt och kroppen skakar. Det är inte ok men ändå gör jag det..

När började det?

Bra fråga. Har varit fet i många många år, chokladberoendet har nästan lika många år på nacken men kommer och går. Har nångång provat att kräka mig själv men inget som varit på allvar, mer "jag vill va som alla andra", ni vet - tankar man har i tonåren. Det var inte förrän i December (2013) som det började bli allvar. Har tidigare ätit LCHF vilket har funkat för mig men som med alla dieter tappar jag det emellanåt. Tänkte att jag skulle försöka igen samt köra 5:2metoden/dieten. Den då man äter 500kcal/dag två dagar i veckan och normalt de andra fem. Hungern var inte nåt stort problem de kalorisnåla dagarna men jag hamnade alltid lite över 500. I början var det inget problem, tog det med ro då hela dieten går ut på att dra ner på kcal/vecka och även om jag åt lite över 500 så var det ändå mindre än vanligt. Efter ett par veckor så vet jag inte riktigt vad som hände, fick lite panik över att det blev mer än 500kcal så då gick jag och spydde. Vet inte exakt när men vet att innan jul kräkte jag mig själv en gång varje kväll i en veckas tid. Fick känslan att jag fått i mig för mycket och var tvungen att få det ogjort. Tror jag hade slutat med 5:2 då eftersom jag märkte hur jag reagerade på kaloriräkningen men tankarna hade redan satt sin rot. Slutade kräka mig själv ett tag sen men åt fortfarande idiotiskt. Under våren har det kommit och gått, ibland bara nån enstaka gång men ibland en hel vecka. Oftast bara en gång om dagen. För bara 1-2 månader sedan kräkte jag mig i en vecka typ innan jag åkte på en rejäl hosta som höll i sig i två veckor. Det var nog ingen förkylning från början utan tror det berodde på den konstanta närvaron av två fingrar i halsen. Det irriterar och tror att en liten del av det som kommer upp letar sig ner i fel strupe och orsakar problem där. I slutet av hostperioden kom snuvan men jag tror det var sekundärt till hostan. Hosta > irriterad hals > nedsatt immunförsvar > bakterier/virus får möjlighet att gro > förkylning.

Nu vet ni  min hemlighet. Ingen i min närhet vet om det and no one will. Jag vet att jag har ett problem, tror jag vet var det rotar sig och ska jobba på det.